Bakelit, celluloid, vulkanit och ebonit... Alla är kända gamla plaster från 1800-talet. Även om de flesta antagligen hört talas om bakelit och celluloid är den lite mer exklusiva galaliten ganska okänd. I dagens blogg tänkte jag därför visa mer av och berätta mer om denna sedan länge utgångna plast.
Under senare hälften av 1800-talet exploderade kemiindustrin och många nya material och ämnen togs fram.
Vad som skiljer galalit från sina "kusiner" är att tillverkningen baseras på proteinet kasein, alltså mjölkprotein. En kaseinbaserad plast uppfanns i Tyskland 1895, men den kallas ibland också för "French bakelite". En fransk kemist hade nämligen uppfunnit ett likartat material redan 1893 och tillverkades där hos "Franska galalitkompaniet" (fritt översatt). Men detta gick i konkurs och rättigheterna köptes då av ett tyskt företag istället som ansökte om ett nytt patent år 1906, för en plast de kallade Galalith.
Namnet galalit spreds därefter för denna typ av plast. Tonvis av galalit producerades i båda länderna, men den tyska produktionen var beroende av att importera kasein från Frankrike. När första världskriget bröt ut ströps importen och fransmännen kunde dominera produktionen. Då dess största konkurrent celluloiden dessutom förbjöds blommade galalitproduktionen upp. Ämnena i celluloiden behövdes nämligen istället för krigsindustrin. Galaliten kunde färgas i många färger, men inte gjutas i former. Istället fick man såga, borra, skära och snida den. Detta gjorde att den ofta fick ersätta jade och elfenben i enklare smycken. Den kunde göras i fin kvalitet.
Och den var dessutom luktfri jämfört med bakelit som har en kemisk lukt, i synnerhet när den blir varm. Dessutom är den tyngre och mer kompakt än celluloiden. Armbandet på bilderna är från omkring 1910 och plasten ser väldigt klar och homogen ut. En annan rolig detalj med armringen är att den är väldigt bred i öppningen. I början av 1900-talet var det nämligen på modet att bära armringar lite längre upp på armen liggande utanpå ärmen. Halsbandet med de gröna galalitpärlorna är från 1920-talet till början av 30-talet. Här är kvaliteten något lägre, med en lite mer ojämn yta och mer opacitet. Man kan också se bubblor och lite orenheter i plasten. Nyfiken på fler äldre smycken? I länken nedan hittar du ett urval från butiken!
Comments