Den riktning av modernismen som kallas funktionalism var en inflytelserik rörelse inom design och arkitektur under 1920-40- talen. För den som vill läsa mer om modernismen och om funkissmycken rekommenderar jag att ta sig en titt på det förra inlägget.
I början av 1950-talet slår istället brutalismen igenom som designriktning. Här till vänster ser vi Villa Göth i Uppsala som är ett exempel på denna typ av av arkitektur. (Foto Sebastian F, CCA BY SA 1.0) Istället för ljusa släta funkishus slår istället tegel och betong igenom.
Brutalistisk arkitektur bygger vidare på de modernistiska ideal för arkitektur och design jag skrivit om tidigare i den här serien. Men man söker nu göra något intressant av det självklara. Vad kan man göra med de nödvändiga ytor som bara finns där, frågar sig brutalisten. En vägg är en vägg men kan man göra något nytt av den? Även om trevliga undantag finns så tycker jag personligen att brutalistisk arkitektur kanske sneglar lite väl mycket på det förgångna och ofta saknar intressant charm. Istället är den brutalistiska smyckedesignen är desto mer intressant. När det gäller smyckedesign slog brutalismen igenom på 1960-talet. I hänget på den tredje bilden ser man hur designern har valt att bryta upp den blanka bronsytan för att blottlägga metallens inre. Detta tillför stora dekorativa värden som egentligen bara är en följd av det material man använt. Det är som att designern har velat avslöja metallens sanna natur. Enkelt, men genialiskt, om du frågar mig.
I smyckedesignen gavs ofta en intressant yta ett värde i sig själv. På smyckena till höger finns egentligen inget samband mellan material, form eller funktion och den textur man gett dem. På armbandet har man dessutom lagt ett extra arbete genom att påföra den dekor som ger texturen, vilket är en direkt motsägelse till funktionalismens uppfattning om dekoration. Brutalism i smycken söker ofta efterlikna rå, obearbetad natur. Helt eller delvis opolerade stenar, uppbrutna ytor som lämnats obearbetade är kännetecknande. Till skillnad från jugendstilen är det mestadels den oorganiska naturen man söker sin inspiration i. Den påförda dekoren på armbandet längst ner för tankarna till oordande stenar på en strand. Men man tog också inspiration i organiska former som dittills levt en mer undanskymd tillvaro i smyckekonsten. Hannu Ikonens serie "reindeer lava" eller Karl Laines stiliserade spindelnät är ett fina exempel på det.